Det kan ligga nära till hands att associera Roar Kjærnstad med Nerdrumskolan. Likväl har han i själva verket omsorgsfullt gått en omväg undvikande allt vad kitsch-retorik heter. Kjærnstad är utbildad vid Kooningkleijke Academie i Antwerpen, och har kommit att stå på ett grundfast klassicistiskt fundament. Hans ibland ångestridna expressiva uttryck tappar aldrig fotfästet utan uppvisar en tillbakahållenhet som gör hans nya kolskisser och målningar så mycket mer drabbande. I skissmaterialet till en ännu inte utförd panoramamålning under arbetsnamnet "Oslo", låter Kjærnstad sippra fram allt av samtidens underliggande sjudande aggressioner och förtäckta våld. Ett "Oslo" som i enlighet med Hamlets "Danmark" nog är att betrakta mer som en mental situation än en konkret geografisk plats. Det är relevant att i sammanhanget även påminna om att det idylliska Norge för stunden också är en krigsförande nation. Kanske är det så snarare i kolstiftets skuggor än i det offentliga solskenet som sanningen står att finna. Genom sina barlagda nervers mottaglighet, i aningar och mardrömmar, ges konstnärens vision ett innehåll av just de element politikern föredrar att överse.

I ytterligare skisser i kol och olja skymtar i bibetydelser och överlappningar enkeldelarna till en sammanhängande mythos. Med "Gladiatorer" understryks bildernas hemmahörighet i en ahistorisk verklighet där brutaliteten förblir en konstant tillsammans med ropen efter panem et circenses, bröd och skådespel. En livssömn endast avbruten av viljan att göra ont eller att tillfredställas. Ljuset i Roar Kjærnstads bildvärld, däremot, har som regel kommit från den orörda naturen. I de nya bilderna förefaller också naturen färgad av det olycksbådande och ångesttryckta. Ljuset denna gång har istället sin källa i oljemålningarnas isolerade människogestalter av "bohem"- eller "outsider"-karraktär. Frihetens melankolidrypande möjlighet utgörs till slut endast av individens utbrytning från den kollektiva destruktionen. Där, halvt utanför samhället, återfinner konstnären - och kanske också betraktaren - om inte just försonande harmoni så ivartfall vila, ro och tro nog till att leva av.

Håkan Sandell

Det kan ligga nära till hands att associera Roar Kjærnstad med Nerdrumskolan. Likväl har han i själva verket omsorgsfullt gått en omväg undvikande allt vad kitsch-retorik heter. Kjærnstad är utbildad vid Kooningkleijke Academie i Antwerpen, och har kommit att stå på ett grundfast klassicistiskt fundament. Hans ibland ångestridna expressiva uttryck tappar aldrig fotfästet utan uppvisar en tillbakahållenhet som gör hans nya kolskisser och målningar så mycket mer drabbande. I skissmaterialet till en ännu inte utförd panoramamålning under arbetsnamnet "Oslo", låter Kjærnstad sippra fram allt av samtidens underliggande sjudande aggressioner och förtäckta våld. Ett "Oslo" som i enlighet med Hamlets "Danmark" nog är att betrakta mer som en mental situation än en konkret geografisk plats. Det är relevant att i sammanhanget även påminna om att det idylliska Norge för stunden också är en krigsförande nation. Kanske är det så snarare i kolstiftets skuggor än i det offentliga solskenet som sanningen står att finna. Genom sina barlagda nervers mottaglighet, i aningar och mardrömmar, ges konstnärens vision ett innehåll av just de element politikern föredrar att överse.

I ytterligare skisser i kol och olja skymtar i bibetydelser och överlappningar enkeldelarna till en sammanhängande mythos. Med "Gladiatorer" understryks bildernas hemmahörighet i en ahistorisk verklighet där brutaliteten förblir en konstant tillsammans med ropen efter panem et circenses, bröd och skådespel. En livssömn endast avbruten av viljan att göra ont eller att tillfredställas. Ljuset i Roar Kjærnstads bildvärld, däremot, har som regel kommit från den orörda naturen. I de nya bilderna förefaller också naturen färgad av det olycksbådande och ångesttryckta. Ljuset denna gång har istället sin källa i oljemålningarnas isolerade människogestalter av "bohem"- eller "outsider"-karraktär. Frihetens melankolidrypande möjlighet utgörs till slut endast av individens utbrytning från den kollektiva destruktionen. Där, halvt utanför samhället, återfinner konstnären - och kanske också betraktaren - om inte just försonande harmoni så ivartfall vila, ro och tro nog till att leva av.

Håkan Sandell